Mår man alltid bra? Är det aldrig dåligt? Har man aldrig några svackor? Ska man inte prata om dåliga stunder, eller tråkiga upplevelser? Ska man hålla alla känslor för sig själv?

Jag kommer ihåg känslan, när vi fick vårt första barn. Vilken upplevelse, vilken lycka, vilken känsla! En känsla som är näst intill obeskrivlig! Jag delade med mig till alla utav mina känslor. Talade om och visade, hela jag lär ju ha varit ett stort leende, hur jag kännde. Folk delade min glädje, gladdes och gratulerade, över denna fantastiska känsla man fick äran att uppleva.

Lika stark som den lyckliga känslan var, lika stark var den fruktansvärda känslan när vi några år senare fick veta att vi kanske inte kunde få några fler barn. Skulle jag skämmas?

Ska man hålla den känslan inom sig? Ska man låtsas vara glad, fast man inuti slits i bitar? Varför ska jag vara någon, jag inte är, för att tillfredsställa andra?

Likväl som jag delade med mig av min lycka, delade jag med mig av min frustration, min rädsla och den sorg jag då kände. Jag hade kunnat vara tyst, låtit allt passera och låtit känslorna ätit upp mig inifrån. Istället hittade vi två par till, i vår umgängeskrets, som gick på samma klinik, hos samma läkare som oss.

Helt plötsligt hade man någon som förstog. någon att dela alla dessa känslor med, någon att bolla tankar med.... Hade jag haft det om jag varit tyst?

Jag minns den dagen jag började gråta, utan att veta varför, utan att kunna sluta. Jag var i ett mörkt hål, utan möjlighet att ta mig därifrån. Jag visste inte varför jag kommit dit och jag visste defenitivt inte hur jag skulle ta mig ut därifrån. Skulle jag skämmas?

Det gjorde ont att le....jag orkade helt enkelt inte... Än en gång, jag hade kunnat vara tyst...

Men, varför ska jag låtsas vara någonting jag inte är? Varför ska jag låtsas vara glad, när hela min värld rasade samman runt omkring mig?

Jag pratade!

Min inbox fylldes ganska fort, av människor som ville stötta, ge en liten datakram (vilket betyder mer än folk tror) men framför allt av folk som var eller hade varit i samma situation.

Än en gang var jag inte ensam. Jag behövde inte ha dom här känslorna själv, det fanns dom som förstog, någon att bolla tankar med.... Hade jag haft det om jag varit tyst?

2012 har varit ännu en prövning för vår familj. Knappt hade vi bearbetat min depression, än mindre var jag frisk ifrån den, när en anhörig blir sjuk, en fin vän går bort, min man blir av med jobbet och a-kassan bestämmer sig för att göra vårt liv jävligt surt. Skulle jag skämmas?

Än en gång, ska jag le så det gör ont och låta känslorna äta upp mig inifrån?

Jag väljer att prata....

Än en gang fylls min inbox med dom mest märkliga berättelser om hur a-kassan behandlat folk, hur dom har stått på ruinens brant, inte haft mat att ställa på bordet, pappor som inte fått vabba and so on.

Så, jag var inte ensam den här gången heller! Det fanns dom som förstog, och väldigt många som ville förstå. Många att bolla tankar med.... Jag fick otroligt mycket tips och idéer, råd från dom som är kunniga i ämnet osv. Hade jag haft det om jag varit tyst?

Jag skäms inte ett uns över vad jag delat med mig av, för jag delar med mig av mig själv varje dag, på ett eller annat sätt, ledsen eller glad.

Jag tanker aldrig gömma mig bakom ett leende eller falska påståenden för att tillfredsställa andra.

Jag har haft fördelen att träffa så otroligt många fina, ja helt underbara människor under dessa hädelser, som jag förmodligen inte hade fått träffa, eller fått den kontakten med, om jag varit tyst.

Jag är glad och stolt över vem jag är, ingen ska få ta det ifrån mig. Dom som inte gillar att jag pratar, lyssna inte då, jag har inte tvingat er.

Jag kan i alla fall säga, for better and for worse, det här är jag!

Vem är du?

 

 

När man inte har några pengar, så längtar man efter så konstiga saker.

Just nu längtar jag efter att få trängas med en massa folk på en matvaruaffär. Att fylla två kundvagnar full med mat, och se kassörskans desperata min, när varorna inte får plats på båda banden.... =P



Men snart så, Verkar som att a-kassan fått fingrarna ur....efter nästan 4 månader!

Nåja, än har vi inte sett några pengar, men, hoppet är det sista som överger en. ;)

Snart är det julmarknad här i Bommen. Vi är några företagare och föreningar som samarbetar, men man skulle väl kunna säga att jag är spindeln i nätet. Så det är lite granna att tänka på.

Plus att jag själv ska ha ett bord på marknaden, för att sälja lite pyssel. Sååå, nu är det måla tavlor, barnpallar, tavellister och lite annat smått å gott.

Är ju även, tillsammans med två andra, ansvarig för Amandas klass klasskassa, så vi håller på att fixa med det oxå, då dom oxå ska stå på marknaden.

Och i brist på att bli sysslolös så ska jag ikväll ner på en modevisning i Kvissle för att visa upp min butik lite.

I morgon är det middag med brudarna, gäng 2, och på lördag är det julbord....

Joråsåatt.... Sysslolös var det..... =P

Har haft mysigt besök av Ia, Jennie och Alfred. Vi mumsade taco´s och godis. Känns som magen ska explodera!! =P

Men det var det värt! =)

I morgon blir det en sväng till Birsta efter jobbet. MÅSTE handla in lite mer julpynt.

Det knakar och sprakar i den här stackars nacken. Tror den vill gå i pension!

Och kroppen, den är nog inne på att pensioneras den med. MEEEN, man har ju ett sinne som en 22-åring (=P) så här ångas det på! ;)

Håller på att fixa med julmarknaden för fullt, Amandas klass klasskassa och en hantverksmässa jag ska vara med på.

Tar kanske på mig lite för mycket ibland, samtidigt som jag tycker det är roligt! =) Skulle vilja göra mer!!

Tyvärr har ångesten kommit tillbaka som en käftsmäll. Dagarna går rätt bra, men nätterna är hemska! Somnar mellan 02-05, det beror alldeles på hur lite jag sovit nätterna innan.

Så aningens trött är man ju på morgonen då.... =/

Men, man måste ju försöka se det positiva i allt sägs det, och om/när jag klarat mig ur den här perioden/delen av mitt liv, så kommer jag vara en erfarenhet rikare (även fast jag helst hade varit utan just den erfarenheten) och starkare än någonsin.....har jag fått för mig... ;)

Pöss å kram alla fina! <3

Jag blir fan i mig galen! Läste i tidningen idag att, nått jäkla parti, kommer inte ihåg vilket, vill införa betyg från 4:an.

Asså, varför inte sätta igång redan vid dagisålder? "Ditt barn kan fräsa när man snyter honom så han får VG."

Blir så sjukt less ibland när jag sitter på föräldrarmöten på dagis oxå. Har ju suttit på ett ex antal under dom här 9 åren (fan vad gammal jag börjar bli =P) med barn på förskola. Alltid är det någon/några som ska ifrågasätta hur mycket dom egentligen får lära sig. Pedagogisk verksamhet hit och dit.

Vet ni!? Jag blir så himla glad om mitt barn trivs med sina fröknar och sina dagiskompisar, om dom får busa och ha roligt. Dom går på dagis tills dom är sex, men låt dom för fan få vara barn då!! Dom där ynka åren...

Sen det här med betygen. "Det ska vara för att barnen lättare ska se hur dom ligger till." Men..... Ursäkta mig ett tag. Nu vet inte jag hur det funkar på andra skolor, men man brukar ha kvartssamtal några gånger per år, då går man ju igenom hur det går för eleven, och om det behövs någon hjälp på något vis.

Jag fattar ingenting. Varför inte bara inför betyg från födseln. "ja, det här lilla gossebarnet tog lite väl lång tid på sig att komma ut, så det blir bara G här förstår ni. Men då vet han ju hur han ligger till här i livet."

Omg! Låt barnen få vara barn så länge dom kan. Vuxenlivet är långt nog som det är!

OBS!!! Detta är min personliga åsikt. Jag tänker alltså inte föra någon debatt om detta ämne... ;)

Igår såg jag ett äldre par när jag var på affären. Dom var så söta med varandra.

Han höll henne om ryggen då och då. När dom gick och plockade där så pratade dom så fint till varandra hela tiden.

Och när hon sa: "Ska du inte gå och hämta den där yoghurten du tycker så mycket om!?" och han lovade iväg för att hämta den, stog hon och tittade på honom med ett leende på läpparna.

Jag kom på mig själv stå där och le medans jag iakttog dom.

Sen tänkte jag på det där paret halva dagen säkert. Jag hoppas att det är så där man kommer att vara mot varandra i äldre dar.

Att se den där kärleken som man gjorde från början, att titta på varandra på det sättet och behandla varandra så fint som dom gjorde.

För det kan jag säga, den tiden jag jobbat extra på Citygross, så har jag sett en sida hos äldre damer, som får mig att nästan skämmas över att vara kvinna.

Fy, vad många damer/tanter det är som är elaka med sina män. Dom får inte gå för långt ifrån vagnen, dom får inte bestämma vilket bröd dom ska ha, dom får inte lägga upp varorna på bandet i kassan, och NÅDE dom, om dom packar varorna!!!

Hemskt att se och höra faktiskt....

Så det där gamla paret igår, dom gav mig hopp! Man blir inte automatiskt sur och elak bara för att man passerar 75-sträcket. ;)

Länge leve kärleken! =)